Jag kommer i håg första natten i kojen den här svängen. Jag kände mig ensamare än ensammast och de fanns inget som gjorde det värt att vara så ensam. Varför hade jag börjat jobba som styrman, när de fanns andra jobb som inte innebara att jag va tvungen att vara borta från den som betyder mest halva året. Många timmar lades ner på att fundera och sakna, många suckar och små bestämmanden. Många aldrig mera fanns också.
De var nio veckor sen, nu är jag här, åker hem om 8 dagar. Det drar lite svagt i mungipan, snart så snart är jag i den där varma och bekväma famnen igen.
Första veckan gick långsamt men sen har det bara rullat på. Varje dag så räknar jag dagarna i allmenackan med utgång från när jag ska få åka hem, de är ett sätt för mig att se att de minskar. En vecka mindre, jaha va de redan torsdag, alla såna små milstolpar för mig frammåt.
Mina mungipor kommer att vara uppe vid öronen den 30:e och inga steg kan ta mig fort nog av rampen och in i bilen som ska ta mig till flygplatsen.

Visst är det tugnt ibland, men inget går upp mot att komma hem och känna sig efterlängtad.