Livet går vidare, går tillbaka till de som de var innan med samma irritationer och samma funderingar. Sorgen har lagt sig, blivit accepterad. Det är från och med nu vi får jobba ingen ide att sörja de som inte blev. Det känns ganska konstigt och känna så, men samtidigt skönt. Tårarna bränner inte bakom ögonlocken längre.

Visst finns det en sorg över alls som inte går, men den får jag lära mig att leva med. Tänk om finns inte, det är bara verkligheten som man kan leva i.

Mamma börjar också komma in i vardagen igen, inte den som var innan hon blev sjuk, men den där hon lever sida vid sida med cancern. Hon verkar tillfreds och de gör mig glad.