Vaknade med världens största påsar under ögonen i morse. Blev tydligen inte så mycket sömn i natt. Jag grät en stund innan jag bestämde mig för att sova och låg sen och spände mig. Tror att jag tänkte o då glömde bort att slappna av i kroppen. Det är mycket som ska tänkas igenom.

De känns bättre idag, en natts vila hjälpte även om de inte finns några lösningar fler än igår.

Idag rör de sig mest i huvudet alla de saker jag vill göra o fixa.  Saker som mamma ska få göra med mig.

Igår kändes de som att jag inte skulle klara av en bryggvakt med alla mina tankar just nu. De blev en lång och utdragen avgång där jag bara behövde infinna mig o sen stå standby, perfekt för att gå undan lite o torka nån enstaka tår som kom tillsammans med tankarna. När avgången va klar så va klockan nästan 4 och jag kunde krypa ner och sova.

Idag hade jag min första ensamma stund på bryggan, de gick bra, massa fiskebåtar så jag han inte riktigt åka iväg i tankarna.  De som är synd är väl att jag inte riktigt har rätt utkik för att ha förtroliga samtal med, de jag har haft innan har lämpat sig bättre för att analysera livet med.

Jag fick i alla fall veta när jag troligtvis ska få åka hem idag, om knappt 4 veckor. Bra att ha ett datum att se fram emot, nått att räkna ner till. I går kändes de nattsvart just pga att jag inte ens viste när jag skulle få åka hem, tänk om jag inte hade nån avlösare o var tvungen att stanna längre.

Jag funderar på vad jag ska säga, va borde man säga. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag vill vara nära och ge det tid. Tid till eftertanke och tid till känslor att komma fram. Jag vill vara närmare än jag varit tidigare. Ingen av oss ska vara ensam.