Påmönstrad igen… Kändes mer den här gången än förra. Hur kan de va möjligt de som kändes så hemskt sist. De går inte att förstå hur mycket man nån betyder innan man inte har den bredvid sig längre. Han är så långt borta så de är läskigt. Så längt borta så jag nästan börjar tvivla på hans existens. Hur farligt är inte de att tänka att älsklingen är så långt borta att han kanske inte finns. Men han finns för mig, i alla som händer, fast han är där o jag är här i tio långa veckor. Kärlek är de härligaste som finns samtidigt så gör den så ont när man verkligen förstår den.

Det är jätte jobbigt att vara ifrån den man älskar i tio veckor, att knappt ens prata med varandra mer än via internet. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig om det är värt de. Jag vet inte svaret. Kanske inte.  Är det värt att ligga o gråta i hytten när man skulle kunnat jobba i kassan på ica och fått kramas varje kväll? Kärleken måste provas o vi har prövat vår massor och den klarar allt. Ingen är så fin som min älskling, ingen är bättre än han för mig. Fast han inte är brevid mig så är han mig så nära de bara går.   Vi har en hel kontinent i mellan oss men de spelar ingen roll vi är i alla fall dom finaste för varandra som finns.

Jag tror att de krävs mer av kärlek på distans, de blir mer prövningar, framförallt mentalt. De finns massvis med tid att förbruka här ute på havet och mycket av den tiden går åt till att fundera. Dvs saker stöts o blöts massor. Men jag tror också att kärlek på distans kan vara mer spännande än vardagskärlek hemma. Man tröttar aldrig ut varandra och kanske tar man inte heller varandra för givet. Livet blir inte slentrian lika fort och lite så börjar de faktiskt lite om varje gång man mönstrar av.