Dagen har ägnats åt det som jag så många gånger tänker att jag ska göra på min ledighet, läsa och slappa framför kaminen.  Tar mig sällan tid till att sjunka er i soffan med en bok, rastlös till tusen..

Jag har för mycket tid för att slappna av. Hur konstigt låter inte de?  

Packade väskan i förra veckan och långt där bak i huvudet ligger det och gnager att det snart är dags att mönstra på. Den där gnagande kännslan brukar göra mig lugn Känslan får mig att fokusera på det som jag borde gjort för länge sen, de som jag tänke att min ledighet skulle bestå av. Känslan får mig att börja mala igenom högen av böcker som jag beställde första veckan jag va hemma, dom som skulle sysselsätta mig i de kommande 10 veckorna. Nu har 7,4 av de 10 gått och tre av de 35 är lästa. Obviously så har jag haft fullt upp.

Jag kommer i håg första natten i kojen den här svängen. Jag kände mig ensamare än ensammast och de fanns inget som gjorde det värt att vara så ensam. Varför hade jag börjat jobba som styrman, när de fanns andra jobb som inte innebara att jag va tvungen att vara borta från den som betyder mest halva året. Många timmar lades ner på att fundera och sakna, många suckar och små bestämmanden. Många aldrig mera fanns också.
De var nio veckor sen, nu är jag här, åker hem om 8 dagar. Det drar lite svagt i mungipan, snart så snart är jag i den där varma och bekväma famnen igen.
Första veckan gick långsamt men sen har det bara rullat på. Varje dag så räknar jag dagarna i allmenackan med utgång från när jag ska få åka hem, de är ett sätt för mig att se att de minskar. En vecka mindre, jaha va de redan torsdag, alla såna små milstolpar för mig frammåt.
Mina mungipor kommer att vara uppe vid öronen den 30:e och inga steg kan ta mig fort nog av rampen och in i bilen som ska ta mig till flygplatsen.

Visst är det tugnt ibland, men inget går upp mot att komma hem och känna sig efterlängtad.

Pirater är ett ganska konstigt fenomen i mitt liv, så konstigt så de nästan inte finns i min tankebild. Ordet finns men finns också dom? Är inte pirater nått jag bar läser om i tidningen och ser på film?

Vi kommer att befinna oss utanför Somalia på julafton. Siken julafton. Spejandes efter små båtar som rör sig konstigt och med spända nerver. Inget jag längtar efter, men ett måste. Ska vi ta oss från Asien till Europa så måste vi gå där. Det känns som en sagovärld nått som inte händer på riktigt. Jag är trygg här på båten, så trygg så nästan ingenting kan förstöra den tryggheten. Kanske är jag till och med för trygg för att förstå vad som faktiskt kan ske. Piraterna kan kapa vår båt och ta oss till Somalia, jag är medveten om det men de går inte riktigt in. Jag vill inte att det ska gå in.

Vi ska få ombord ett Safett team den här gången, förra gången gick vi själva. Jag har svårt att se vad safetyteamet ska kunna hjälpa till med mer än att vara ett par extra utkiksögon. Men det ger nog en lugnande effekt att ha dom ombord. Vakter skyddar ju.

Det har varit relativt lugnt med attacker den senaste tiden och jag hoppas att det fortsätter vara lungt. Helst vill jag inte ens se nått misstänkt och slippa höra andra båtar som tror sig vara under attack på radion. Stänga ute allt hemskt o lossas att jag är utanför Göteborg på ingående. Mitt sätt att lösa oro, lossas att den inte existerar.

På juldagen är vi förbi och inne i säkert vatten igen, jag längtar.

Livet går vidare, går tillbaka till de som de var innan med samma irritationer och samma funderingar. Sorgen har lagt sig, blivit accepterad. Det är från och med nu vi får jobba ingen ide att sörja de som inte blev. Det känns ganska konstigt och känna så, men samtidigt skönt. Tårarna bränner inte bakom ögonlocken längre.

Visst finns det en sorg över alls som inte går, men den får jag lära mig att leva med. Tänk om finns inte, det är bara verkligheten som man kan leva i.

Mamma börjar också komma in i vardagen igen, inte den som var innan hon blev sjuk, men den där hon lever sida vid sida med cancern. Hon verkar tillfreds och de gör mig glad.

Idag känns de bättre. Ibland glad och ibland ledsen med tårar i ögonen. Men över det hela så går det bra och framåt.

M har kommit hem idag, saknar honom. De känns konstigt att han nästan har hunnit ut på sin båt igen innan jag kommer hem. Men det får gå, vi har tiden framför oss. Han är min finaste, fast de känns konstigt att han ska vara ensam hemma utan mig nu.

Jag får åka hem om två veckor om jag vill, tror att jag kommer att ta erbjudandet. Det kommer va lugnast för själen. Jag vill få se själv med mina ögon, få säga vad som kommer upp i mitt huvud och få finnas där brevid.
Det är svårt o stötta när man är långt bort.

Jag tänker massa på pappa. Tänk att bli av med sin livskamrat i vardagslivet, den man gjort att med är helt plötsligt borta. Man får sitta ensam och äta ensam och titta på tv och alla funderingar får gås igenom ensam.
Hoppas han klarar de.
Kärlek är så svår, den gör en så sårbar..

jag velar fram och tillbaka, om jag borde åka hem. Det är svårt att veta i ena stunden känns det okej, som att de kommer att funka resten av tiden och i nästa så känns de som att de är bäst att åka hem.

HUr dåligt mår dom där hemma? jag vet inte. Jag vågar inte fråga heller, nästan så jag inte vill veta för att de kommer göra för ont.

Jag har tänkt mycket på det där lilla ögonblicket när saker går över från att vara som vanligt till att bli allt annat än vanligt. Ögonblicket när domen kommer. Det är så mycket som ändras, som inte blir som de var förut. Oavsätt om man får tillbaka orken så ligger känslorna i bakhuvudet, om ett tag kan jag inte göra det här..
De känns som att hela mitt sätt att tänka har förändrats. Livet har blivit viktigt.

Annars snurrar allt på som vanligt här. Äcklig mat till lunch och middag. Blev klar med rättningarna på vakten idag, i morgon eller i natt kommer de nog nya. Sista timmen på vakten åt jag apelsin och begrundade livet. Hur läskigt de kommer att vara att se mamma på ett annat sätt än vanligt, hur de kommer att kännas nu när jag kommer hem.
Jag tror de är bra att jag är borta på julen, för mig kanske inte för mamma men för mig. Hur hade de blivit annars? Skulle vi fira jul utan mamma? Jag har gått o trott att de här skulle bli mammas bästa jul på många år, jag har glatt mig åt det. Nu tror jag de kommer bli ett helvete, men jag hoppas hon får vara hemma.
Min jul här tror jag inget om men den blir nog rätt kass. Det har varit min inställning sen jag kom ombord och insåg att maten inte var av nån speciell kvalité. Jag gillar inte julen sedan innan o inte blir den nog bättre av att man sitter på en båt med 18 andra som också vill vara någon annanstans. Men jag kanske blir överraskad, kanske är den här julen så som jag vill ha den, utan krav och måsten.
Grymt skönt va de vid 12 när jag kom upp och såg att de inte va några båtar på radarskärmen. Äntligen lite lugnt, de har gått i ett nu några dagar.

Vaknade med världens största påsar under ögonen i morse. Blev tydligen inte så mycket sömn i natt. Jag grät en stund innan jag bestämde mig för att sova och låg sen och spände mig. Tror att jag tänkte o då glömde bort att slappna av i kroppen. Det är mycket som ska tänkas igenom.

De känns bättre idag, en natts vila hjälpte även om de inte finns några lösningar fler än igår.

Idag rör de sig mest i huvudet alla de saker jag vill göra o fixa.  Saker som mamma ska få göra med mig.

Igår kändes de som att jag inte skulle klara av en bryggvakt med alla mina tankar just nu. De blev en lång och utdragen avgång där jag bara behövde infinna mig o sen stå standby, perfekt för att gå undan lite o torka nån enstaka tår som kom tillsammans med tankarna. När avgången va klar så va klockan nästan 4 och jag kunde krypa ner och sova.

Idag hade jag min första ensamma stund på bryggan, de gick bra, massa fiskebåtar så jag han inte riktigt åka iväg i tankarna.  De som är synd är väl att jag inte riktigt har rätt utkik för att ha förtroliga samtal med, de jag har haft innan har lämpat sig bättre för att analysera livet med.

Jag fick i alla fall veta när jag troligtvis ska få åka hem idag, om knappt 4 veckor. Bra att ha ett datum att se fram emot, nått att räkna ner till. I går kändes de nattsvart just pga att jag inte ens viste när jag skulle få åka hem, tänk om jag inte hade nån avlösare o var tvungen att stanna längre.

Jag funderar på vad jag ska säga, va borde man säga. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag vill vara nära och ge det tid. Tid till eftertanke och tid till känslor att komma fram. Jag vill vara närmare än jag varit tidigare. Ingen av oss ska vara ensam.

Just nu känns det som om hela världen fallit samman. Som att ingenting längre spelar någon roll. Allt det där som var värt någonting skulle jag lätt kunna byta mot ingenting för dig mamma.

Jag har alltid varit så rädd för sjukdomar. Det finns inget läskigare än ordet sjukdom, det är bara svart. Mamma har cancer. Hon är inte ens 60 år och har redan fått en dom om att aldrig bli bra igen. Det är inte rättvist.

Jag sitter på andra sidan jorden och kan inte göra någonting mera än att gråta i hemlighet när ingen vet.

Jag tror att jag förstod för ett par dagar sen, även om jag inte ville förstå så förstod jag någonstans där långt inne vad de var frågan om, att de inte alls bara var ett långdraget ryggskott. Jag har tänkt, jag har gråtit och jag har hoppats.

Idag fick jag veta, mamma har cancer. Hon grät när hon berättade. Jag grät när jag fick veta. Jag grät när jag sa att jag klarar mig, att jag klarar av det själv här borta. Det gör jag inte, jag kommer att förgås tills jag kommer hem. Fast samtidigt vill jag inte hem, om jag inte har träffat henne så finns inte de sjuka då är hon som valigt.

Hon skulle äta 28 tabletter precis. 28 stycken är en hel burk för mig..

Jag har mer och mer insett att de inte är jobbet som sjöman som egentligen är de jobbigaste med sjömanslivet. Det jobbigaste är de runtomkring, att man alltid är borta, att man alltid får genomgå alla helveten ensam.

Idag känns de som att jag bara skulle vilja ta min väska och mönstra av här i Shanghai, det är självklart att jag ska vara hos mamma. Jag har känt sen i onsdags när hon åkte in på sjukhus att jag skulle vara där. Vara där och hålla handen, gå igenom de hon går igenom.  Men de går inte, jag måste jobba. Livet är så, man måste bita ihop för att orka när det behövs som mest. Jag måste jobba de här återstående veckorna för att sen kunna vara hos henne.  Vi ska göra så mycket sen när jag kommer hem oavsett om de kommer att vara på sjukhuset eller hemma.

Det känns som om massa tid försvann direkt. Var tog den vägen?

Mammor ska inte dö, de ska alltid finnas för sina barn.

 

 

 

Vet inte hur många gånger jag tänkte på hur länge jag längtat när jag va på väg hem. På väg ut från gaten, utanför flygplatsen och när jag såg vattentornet när planet landade, hela tiden fanns kännslan där att det va för bra för att vara sant, att de inte händer. Jag hade längtat så länge så de känndes som att den aldrig skulle komma, dagen då de va dags för avmönstring. När planet landade kunde jag inte sluta le

 

10 veckor ledigt, det finns inget bättre.